Finland, ett litet land med knappt fyra miljoner invånare, stod 1939 öga mot öga med Sovjetunionen – en stormakt med en av världens största arméer. Alla siffror pekade på ett snabbt nederlag. Finland visste något som Sovjet underskattade: att strategi slår numerär styrka.

Med små, rörliga trupper anpassade efter terrängen och en lokalbefolkning som förstod varje meter av skog och kyla, höll Finland stånd. Sovjet hade fler soldater, mer vapen, och överlägsen utrustning, dock saknade de det viktigaste: en strategi som fungerar i verkligheten.

Tyskland, däremot, hade världens mest avancerade krigsmaskin. Blitzkrieg-taktiken fick hela Europa att falla på månader. Men när de mötte motstånd som inte spelade efter deras regler och inte var förutsägbart, då blev kriget utdraget och krävde anpassning. Då föll de.

För att de inte lyckades omvandla sin strategi till handling på alla nivåer. Ledningen trodde att planen på pappret var viktigare än människorna som skulle genomföra den.

Och det är exakt så företag misslyckas idag.

Kodak, en gång dominerande inom fotografi, som faktiskt uppfann den digitala kameran redan 1975. Problemet? De såg den som ett hot mot sin befintliga affärsmodell, som byggde på försäljning av filmrullar och framkallning.

Istället för att satsa på den digitala tekniken valde Kodak att hålla fast vid det gamla och ignorera skiftet som var på väg. Konkurrenter som Sony och Canon såg möjligheterna och satsade stort på digitalt. Resultatet? Kodak gick från att dominera en hel industri till att ansöka om konkurs 2012.

Så vad avgör vem som vinner?

Strategi handlar inte om PowerPoints och vackra ord i årsrapporter. Den handlar om vad människor faktiskt gör varje dag. Kan du inte bryta ner strategin i handlingar som känns relevanta för varje individ i organisationen? I så fall har du ingen strategi, utan en önskelista.

Rätt strategi kan få ett litet bolag att äta ett stort. Det kräver att du ser människorna, ser spelplanen och förstår att ingen strategi överlever om den inte kan omsättas i vardagen.

Hur gör du strategin verklig?

Gör den relevant – direkt i människors vardag

Om jag som medarbetare inte ser kopplingen mellan strategin och det jag gör varje dag – varför skulle jag bry mig? Strategi måste landa i konkreta handlingar. Översätt stora mål till vardagliga aktiviteter. Visa hur det påverkar mig, min roll och det jag levererar.

Från ord till handling

“Vi ska vara marknadsledande”, “Vi satsar på innovation”, “Vi ska bli nummer ett inom X” – jaha, och? Om människor inte vet vad de faktiskt ska göra annorlunda på måndag morgon, är strategin meningslös. Konkretisera. Vad innebär för utvecklaren? För kundsupporten?

Det spelar ingen roll så länge folk inte tror på strategin

Människor köper inte förändring för att någon säger det. De måste tro på den. Och vi tror på det vi förstår och ser nyttan av. Skapa en berättelse som gör att strategin känns självklar. Dela framgångsexempel och var transparent med varför strategin ser ut som den gör.

Involvera, istället för att informera

Du kan inte “rulla ut” en strategi och hoppas att folk följer den. De måste vara en del av den. Ge utrymme för medarbetare att påverka, anpassa och bidra. Fråga: Hur kan vi göra det här på bästa sätt i din roll? Det är skillnaden mellan att få en strategi att leva eller dö i ett internt nyhetsbrev.

Gör din strategi mätbar – på riktigt

Fluffiga KPI:er hjälper ingen. Se till att strategin går att mäta på ett sätt som känns relevant för varje team och individ. Vad betyder “kundfokus” i kundtjänst? Hur mäter vi innovation i produktutveckling? Tydlighet skapar riktning.

Visa tidiga vinster och bygg momentum

Ingen vill hoppa på ett tåg som ser ut att stå still. Visa snabba, konkreta resultat som bekräftar att strategin fungerar. Människor behöver känna att det händer något, för att inte tappa intresset.

Ledarens roll: Walk the talk

Strategin är ingen powerpoint. Den är det cheferna gör och det de pratar om – varje dag. Om ledarna inte lever strategin, varför skulle någon annan göra det? Det här är en kulturfråga. Ingen förändring sker om människor inte ser att den gäller alla, hela vägen upp.

Den här artikeln är skriven av Louise Papuciu och Eva Åhlfeldt Brådhe